Ett år senare

Ett år, 365 dagar, 12 månader. Det är så länge jag har varit i USA, så länge jag varit borta från min trygghetszon hemma i Sverige, borta från alla jag känner och allt jag är van med. Och det är det bästa jag någonsin gjort. Ibland det jobbigaste, men oftast det bästa.

Jag är så otroligt STOLT över mig själv. Om någon hade sagt till mig när jag började med mina ansökningar om att bli Au Pair att det skulle ta mig nästan ett år innan jag kom iväg och att det skulle vara otroligt mycket krångel på vägen, vet jag inte om jag hade gjort det. Inte heller om någon berättat för mig att jag vissa kvällar skulle gråta mig till sömns för att jag saknade allt där hemma, eller att jag skulle hamna i ett pyttelitet hus som inte var direkt välstädat. Eller att jag vissa dagar skulle göra vad som helst för att komma ifrån två små skrikande bebisar som bara inte gick att trösta.

MEN, hade jag också vetat allt det positiva jag vet idag, att jag skulle få komma till världens trevligaste och mest förstående värdföräldrar, två underbara små tjejer som jag skulle få se växa från små bebisar till gående tjejer som älskar att kramas och pussas. Att jag skulle träffa underbara vänner, få minnen för livet, resa mer än jag någonsin gjort förut och se mer än vad de flesta amerikaner gör under hela sitt liv, och att jag skulle växa och bli en starkare, modigare och mer självsäker person, då hade jag sagt JA, JA, JA, tusen gånger om. Jag ångrar INGENTING det här året. Jag har inte haft ett år där varje dag varit perfekt, men vem har haft det egentligen? Däremot har jag haft ett bättre år i USA än jag någonsin vågat hoppas på, och för det är jag oerhört glad och tacksam.

I DID IT!